Innehåll 

Innehåll 

 
År 1643 gjorde isländske biskopen Brynjólfur Sveinsson det märkligaste bokfynd som någonsin har gjorts i Nordens länder. Han kom över pergamenthandskriften Codex Regius som skrevs på 1200-talets slut. Den innehåller ett trettiotal fornkväden. De flesta av kvädena finns bara i denna handskrift. Några av dem har Snorre citerat i sin poetik. Biskopen trodde sig förstå att denna kvädessamling måste härröra från prästen Sömund med epitetet fróoi (den lärde, död 1133), som ansågs vara så vis att han var djävulens överman, och släktskapet med Snorres poetik fick biskopen att namnge kvädessamlingen Edda. Ända till våra dagar har den fått heta Sämunds Edda (Sämundaeddan) eller den äldre eller den poetiska Eddan eller helt enkelt Eddan.
Regius är en avskrift. När det förlorade orginalmanuskriptet skrevs ned vet man inte, men man gissar på tiden kring 1200-talet. Några av regius kväden finns bevarade i andra gamla handskrifter.
Völsungasagan finns i en handskrift från 1400-talet, men anses vara författad på 1200-talet. Den handlar om den frejdade Völsungaätten, börjande med Sigurd Fafnesbanes farfars farfar och slutade med episoden om kung Heime och Asalaug, som bildar en övergång till Ragnar Lodbroks saga.
Völsungasagans upphovsman har öst ur olika källor men det mesta har han plockat ur Regius. Ibland har han återgivit kvädernas innehåll nästan ordagrant. Han citerar sammanlagt 2 dussin strofer ur Reginsmål, Sigdrifumål (16 strofer), Brottsstyckena av Sigurdskvädet, det andra kvädet om Gudrun och Hamdemål. Den strof som han anför ur Brottsstyckena stämmer inte med Regius i ordgranskningen.
Regius består av 45 blad; men efter blad 32 är det en lucka - man tror att det saknas ett ark med 8 blad. Det fjärde arket slutar med andra raden av strof 29 i Sigdrifumål och nästa ark börjar med Brottsstyckena Sigurdskvädet. Brottsstyckena innehåller 20 strofer. Då de s k korta Sigurdskvädet består av 70 strofer, kommer man inte från den slutsatsen att Brottsstyckena utgör endast en femtedel eller ännu mindre av ett Sigurdskväde som ingick i den fullständiga Regius.
Man kan föreställa sig genom Völungasagan om vad de förlorade bladen innehöll. I det avsnittet av sagan finns 4 strofer som rimligtvis måste häröra ur Regius.
Enligt den allmänna meningen skapades eddakvädena under skedet 800-1200. Man kan tänka sig att endel av dom är ännu äldre. Forskare påstår att 500-talet inte är omöjligt. En man vid namnet Birger Nerman har försökt att tidsbestämma de vapen och smycken som nämns i Eddan. Han anser att Völvans spådom, det korta Sigurdskvädet och en del av Helge Hjörvardssons kväde diktades före 800. Han tror att Skirnesmål, Völundskvädet, kvädet om Atle, Hlödskvädet och Hjalmars dödsång i Hervarasagan tog form senast på 500-talet.
 

 
Nordbornas hednagudar var i likhet med fornhellernas endast människor i övernaturlig storlek. De hade sina brister, och endel av dom tåldes att skrattas åt. Allvetande, allsmäktig eller allgod var ingen av dom. Dom var underkastade den gamla seden att de måste hålla löften som heliggjorts genom en högtidlig ritual. Enligt Voluspå bryter asarna sina eder, löften och ord vid 2 tillfällen. Det första löftesbrottet skedde under rättstvisten med vanerna (se Vaner i ordförklaringar) efter att asarna dödat sejdkvinnan Gullveig. Det andra löftesbrottet begicks när en jätte hade byggt en ny borg åt asarna och dom inte kunde leva upp till sina åligganden enligt avtal. Hela världsordningen kom i olag och gav jättarna och med dom det underjordiska makterna övertaget, detta blev början till Ragnarök. Om detta och mer står det att läsa i Den poetiska Eddan.
 

 
 
Innehåll 

Mitt i Asgård, på den härliga vidsträckta slätten Idavallen - där gudarna möttes och uppfann alla smidesredskap, anlade ässjor och smedjor - stod det mäktiga världsträdet Yggdrasil. I många äldre kulturers mytologi hittar man ett liknande träd, med den symboliska betydelsen: Livets träd. Den ursprungliga mytologiska funktionen av detta träd var världens centrum. Magister Adam av Bremen beskriver på 1070-talet det stora templet i Uppsala, helgat till Oden och vanernas Frej: "Nära templet står träd med vitt utsträckta grenar, grönskande både vinter och sommar. Ingen vet vad för slags träd de är". Jag har förgäves försökt söka mig till vad de varit för träd, men måste erkänna att jag inte funnit svaret. Adam av Bremen nämner också: Där finns också en källa, vari hedningarna pläga utföra sina offer...". Yggdrasils grenar når över hela jorden och ända upp till himlen och i dess hägn finns alla typer av fornnordisk tillvaro, från underjorden till människornas liv, till gudarnas och hjältarnas regioner. Vad namnet Yggdrasil betyder, har jag inte kunnat hitta något riktigt svar på, men i Ohlmarks Fornnordiska lexikon står ett troligt svar: "Skräckhästen" eller kanske "Odins/Yggs/häst". I det första fallet kan det syftas på ett hästhuvud med
vidhängande hud och ben uppträdda på en barrträdsgren som var ett vanligt offer till Oden, hästens gud framför alla gudar. Det kan också syfta på att Oden brukade binda sin häst Sleipner vid trädet. I annat fall kan trädet fått sitt namn efter Odens självoffer, då han var hängd i trädet och genomborrad med ett spjut, offrad "själv åt sig själv", närmare än så här kommer jag inte vad det gäller världsträdets namn.
Trädet kunde växa och få sin stabilitet tack vare 3 (som bara finns att läsa i Snorres Edda) långa och djupa rötter. Under varje rot porlade en källa. En rot gick under Asgård där den heliga Urds brunn låg. Vid den källan samlades gudarna för att skipa rättvisa. Där bodde också nornorna: Urd (ödet, forntiden), Verdandi (Varande, nutiden) och Skuld (nödvändigheten, framtiden). Dessa 3 gudinnor spann livets tråd som styrde varje människas öde. De skänkte lycka och sorg, samhällsställning och långt eller kort liv. Dom öste också vatten kring Yggdrasil och lade på fuktig mylla för att den inte skulle förruttna eller dö. Den andra roten gick till Nifelhem, urjättarnas - Rimtursarnas tillhåll i Ginungagap och källan där heter Vergelmer. Där ligger draken Nidhögg (han som hugger nertill) och gnager på roten. Den tredje roten gick genom Jotunheim, jättarnas rike, till Mimers brunn som var fylld av visdomsvatten. Jätten Mimer (Odens morbror enligt Ohlmark), som ägde och vaktade sin brunn, var själv vis och framsynt eftersom han drack av källans vatten. Hans namn förknippas med vishet och inspiration. Namnet Mimer har också förbindelse med latinets "memor" som kan översättas med "som minns" eller möjligtvis ännu hellre "minnesgod". Även Oden hade tillgång till att dricka ur källans vatten varje dag för att på så sätt bli vis. Han kastade även ett av sina ögon (troligen det vänstra) i källan för att se allt som skedde vida kring och även få sig en titt in i framtiden. Enligt västnordisk tro var Yggdrasil en ask och bar endel andra namn också som: Lärad och Mimers träd.
Myten om världträdet tillhör ett arkaiskt skikt i den nordiska kosmologin. Det kan man finna i bl a orientaliska, Nord- och centralasiatiska paralleller (har funnit en mytologisk berättelse kring skapelsen, i "legenden om kvinnan från himlen" en indianberättelse som fanns hos de flesta indianstammar i en eller annan form. Centralt i den myten står ett stort träd av ljus). I vissa avseenden är likheten slående som t ex djuren i och omkring, hästen som binds vid trädet m m. Världträdet har en mångsidig symbolik. Hos asiaterna ingår i detta omfattande mytkomplex bl a talsymboliska idéer. Trädet sträcker sig igenom än sju, än nio, än ytterligare kosmiska regioner. På samma sätt sträcker sig rötterna genom skilda världar i underjorden. En antydan om en liknande kosmisk ordning förekommer i Voluspá. Världsträdet kallas där för "det berömda måtträdet".
 

 
Mellan jorden och himmeln spände Bilröst/Bifrost (den darrande, sviktande vägen) sin vida båge, den båge som jag känner bättre som Asabron, (Snorre använder sig av båda namnen), för varje dag red gudarna på den till sitt tingställe. Det röda man såg i bågen var brinnande eld. Bron bevakades av väktarguden Heimdall vid landfästet till Asgård.
Innan den kosmiska ordningen hade infallit, så var även himlakropparna i en enda röra. Det står att läsa i völvans spådom strof 5:
 
... solen visste ej var den bodde
månen visste ej vad makt det ägde,
stjärnorna visste ej var de skulle stå.(Collinders övers.)
 
Ordet för makt är megin. Det är ett betydelseladdat nyckelord: megin betecknar den immanenta kraft, som fanns såväl i de kosmiska elementen som i människan och i gudarna som ger den specifika förmågan och möjligheten att förverkliga sina avsedda mål. Solen utövade sin speciella solarmegin på jorden, som i sin tur hade jaroarmegin. Vintern hade sin vetrarmegin, vinden sin veormegin, havet sin hafsmegin. I ordet dagsmeja (dags megin) är ett avbleknat minne av denna tro bevarat: det är kraften hos den tilltagande dagen.
Solen och månens banor på himmeln, växlingen mellan natt och dag, fenomen som hör in under den kosmiska ordningen. Alla dessa företeelser har sina mystiska benämningar och sina attribut. Solen och månens fader hette Mundilfare (den som rör sig enligt bestämda tider). Solen drogs över himlavalvet av 2 smäckra springare: Arvaker (den tidigt vakne) och Allsvinn (har misslyckats att finna en betydelse av namnet). Dagens namn är Delling (den ljuse, av asars ätt) och nattens fader var Norr äv. Närve - en jätte). Nattens häst hette Rimfaxe (rimfrostmanke), varje morgon föll hans dreggel som dagg till marken. Dagens häst är den lysande Skinfaxe (ingen namnbetydelse funnen här heller, men gissningsvis bör det vara skinande manke).
På sin dagliga färd förföljs solen av ett odjur i varggestalt, Skoll, och ännu en annan varg, Hate, löper före henne. Enligt Snorres Edda bärs himlavalvet upp av 4 dvärgar Nordre, Södre, Östre och Västre. Jätten Hymers mor har 1800 huvuden och representerar stjärnhimmeln (Ohlmarks utsago i Fornnordiska lexikonet).
Dvärgarnas funktion är dunkelt. Snorre säger att de kommer från likmaskar som festade på Ymers ruttnande kött och att gudarna sedan gav dem mänsklig gestalt och förstånd. De finns i underjorden, i klippor eller stenar. De skyr dagsljus och är främst kända för smidesskicklighet och konstfärdighet av diverse slag. De är väktare av rikedomar och är själva kända för att ha tillverkat ryktbara klenoder, t ex Odens spjut och ring, Tors hammare Mjölner (sönderkrossaren) och Frejs skepp.
Den kosmiska ordningen var en i grunden bräcklig och mödosamt upprätthållen ordning. Den var alltid hotad till sitt bestånd. I likhet med många andra folkgrupper så behärskades nordborna av en stor fruktan: att gudarnas upprätthållande av ordningen skulle störta samman. Det kom ständiga hot från jättarna i Utgård. De representerade kaosepoken i världens tillblivelsehistoria.
Men kaos och oordning är också utmärkande utanför gudarnas hägn och människornas bebyggelseområde: skogen, fjällen och havet, ännu i folksagan är det från skogarna och bergen jättarnas tunga stenblock kommer susande mot människobyggdens utposter. Jättinnorna är minst lika skräckinjagande och man brukar skylla dom vilt skummande och obändigt svällande forsar på dessa.
En oavbruten vakttjänst var nödvändig mot jättevärldens makter, för det enda dessa jättar ville var att störta tillvaron och återfå kaoset. Människornas värn och outtröttliga vakthållare var gudarnas främsta kämpargestalt, Tor, som också var världsordningens upprätthållare.
Ja, detta om jordens tillblivelse och diverse gudar, jättar och dvärgar. Jag har haft den enastående äran att få en riktig inblick i myterna kring skapelsen och måste säga att den i mångt och mycket har varit intressant och lärdomsrik. Skapelsen och den första tiden känns komplett och den är innehållsrik och enligt min mening så saknas det väldigt lite - om alls.
 
 
Innehåll 

I de nordiska gudasagorna förekommer en mängd olika ormar. De är alla hotfulla, giftsprutande eller kvävande och de har alltid haft ett negativt symbolvärde.
Midgårdsormen var, liksom Hel och Fenrisulven, barn av Loke och jättekvinnan Anguraboda. Ormen kastades av Oden i havet, där den ringlade sig runt jorden (ekvatorn påstås ska vara en "rest" av Midgårdsormen), bitande sig själv i svansen.
I historien om Tors fiskefärd är huvudpersonen på vippen att dra upp ormen. Vid Ragnarök möts de båda igen: där dödas Midgårdsormen av Tor.
 

Hans uppgift vara att gala tidigt på morgonen för att väcka världen. Namnet har han fått p.g.a. sin guldkam.

Dyrkan:"Gudarna inbjuds att närvara på festen där de dyrkas på samma sätt som man välkomnar betydelsefulla och kära gäster när de anländer. Man framför sång och musik till Gudarnas ära.
Undervisning: I form av samtal mellan Blotkamrater om Gudar och tron och kanske om skördar och djur. Om en Gode eller Gydja, eller annan lärd person finns närvarande, så brukar han eller hon berätta sina Gudaberättelser.
Blotfest: Blotet avslutas med ett gemensamt ätande och drickande av den mat och dryck som tillagats och offrats till Gudarna.
Det är viktigt att förstå att Blot inte är en formalistisk rit, utan en personlig, levande kommunikation mellan folket och Gudarna".

De flesta offentliga kulthandlingar utfördes utomhus, på heliga platser (som kallas "Lund" eller "Vi"). Där kunde man ha ett altare gjort i sten eller så tog man den stenen som stod på plats redan (dessa båda kallad "harg").
I den "privata" kulten kunde man på gården ha ett speciellt hus (tempel) där man dyrkade Gudarna. Ett sådant kallas "hof".
De som inte hade något speciell byggnad för gudadyrkan på gården kunde ha ett speciellt rum, eller en speciellt avdelad plats i bostadshuset för utförande av kulten. Där kunde man ha ett träaltare som oftast var uppställt mot den norra väggen, detta altare kallades för "stalli". På denna förvarades familjens heliga kultföremål.
Tre årliga huvudblot var föreskrivna:
 
1. Alvablotet i oktober för årets skörd (kvarlevor i mårtensafton).
2. Julblotet eller midvinterblotet i januari för ett lyckligt kommande år.
3. Segerblotet vid vårens ankomst (nu valborgsmässoafton).
 
 
Innehåll